Ear

Hur dikten slutar

Tjugonio strofer rymmer verket, och detta är den sista. Den är också den längsta med fem rader där de flesta andra har tre.

Den fornengelska rundikten har ägnat sina rader åt boskap, väder, träd, hästar, hallar, skepp och gudar. Den slutar vid en grav, och den mildrar inte anslaget.

Ear byþ egle eorla gehwylcun: Graven är egle, hemsk och förhatlig för varje krigare. Inte bara för de eländiga eller otursförföljda, utan för alla, inklusive åhöraren.

Det finns ingen tröstande eftersats. Mann-strofen förankrar åtminstone dödligheten i Guds beslut; Ger och Dæg finner allmängiltiga glädjeämnen. Denna strof erbjuder ingenting sådant. Den skildrar en kropp som kallnar och räknar sedan upp vad som upphör.

För en text från kristen tid är det ett anmärkningsvärt val. En skald som velat avsluta med uppståndelsen hade haft alla möjligheter, men avstod.

Att välja jorden till sängkamrat

Den centrala bilden är hrusan ceosan blac to gebeddan: Det bleknande liket väljer marken till sin gebedda, sin sängkamrat.

Gebedda hör hemma i hushållet. Det betecknar den man delar bädd med, en maka eller make, och används så i vanlig fornengelska. Att applicera det på en grav är bistert och fullt avsiktligt: Den sista relation människan träder in i är med jorden.

Ceosan (att välja) gör ett liknande arbete. Ingen väljer detta. Verbet gör liket till en aktör i något det inte har något inflytande över, den sorts bistra ironi fornengelsk diktning ständigt begagnar sig av.

Och fæstlice (obönhörligen, oryggligt) vilar över avsvalnandet. Processen tar ingen paus.

Tre ting som upphör

Slutraden är en uppräkning där varje led är noga utvalt.

Bleda gedreosaþ: Frukter och skördar faller bort. Ordet bleda är detsamma som användes i Ger-strofen för jordens lysande frukter och i Beorc-strofen för det björken saknar. Diktens eget överflödsspråk dras här tillbaka.

Wynna gewitaþ: Glädjen viker. Wynn var glädjerunan, tjugoen positioner tidigare. Dess strof definierade lyckan som frånvaro av sorger, välstånd och trygga borgar. Allt detta försvinner.

Wera geswicaþ: Männens förbund och löften brister. Återigen möter vi swican, verbet från Mann-strofen där varje människa måste svika sin like, och från Tir-strofen där stjärnan aldrig sviker.

Diktens sista rad knyter således an till tre av sina egna runor och upphäver var och en av dem. Vare sig det var en genomtänkt komposition eller skalden som grep efter bekanta uttryck är verkan densamma: Alfabetet avslutas genom att montera ned sig självt.

Ear, eorþe och ett sädesax

Namnet stämmer inte överens med det vanliga fornengelska ordet för jord (eorþe), och det finns två tänkbara förklaringar till vad det är.

Den ena är ett särskilt ord som betecknar jord som mark eller stoft, och i denna strof graven. Det är så skalden använder det och tolkningen står på egna ben.

Den andra tolkningen ser namnet som ett sädesax, kopplat till fornhögtyska ahar och samma rot som ger engelskans ear i ear of wheat (veteax). Denna tolkning är språkhistoriskt välgrundad och skulle ha gett en helt annan strof: en skörderuna i närheten av Ger.

Skalden tycks ha haft tillgång till den jordbrukande betydelsen men förbigått den, för att i stället skriva fem rader om en kropp som kallnar. Huruvida det var ett medvetet avsteg eller ett bevis på att gravbetydelsen var den enda levande går inte att avgöra. Det visar dock att diktens dystraste vers kan ha varit ett medvetet val snarare än ett ärvt tvång, helt i linje med den elegiska tonen i fornengelsk poesi.

Själva runan är ett sent tillskott, skapad för diftongen ea som fornengelskan utvecklade och urgermanskan saknade. I likhet med Ior och Yr förekommer den i rundikten och i handskrifter, men är mycket sällsynt i inskrifter.

Detta bör sägas rent ut: Den mörkaste runan i båda serierna är också en av de nyaste. Det finns ingen uråldrig germansk dödsruna här. Det finns en engelsk bokstav, uppfunnen för en vokal, som en skald gav fem rader om graven.

I tolkning

Ear står för ett slut som inte går att förhandla om.

Modern runpraxis använder oftast den äldre futharkens tjugofyra tecken, som saknar motsvarighet, varför denna runa är obekant för de flesta. Där den används bör den inte förskönas till förvandling eller pånyttfödelse. Strofen ger inga sådana löften, och Dæg täcker redan vändpunkten.

Vad Ear markerar är stadiet därefter: Saken är över, förloppet är oåterkalleligt och det som skulle upphöra har börjat stanna av. I en läggning uttrycker den slutgiltighet: en avslutad relation snarare än en fnurra på tråden, ett redan fattat beslut, sorg snarare än oro för förlust.

Varsamt hanterad är den en av de mest uppriktiga runorna, eftersom få orakelsystem har ett tecken som rakt upp och ner förkunnar att något är slut. Behandla den med samma varsamhet som varje symbol förbunden med döden, och fäll aldrig uttalanden om hälsa eller livslängd utifrån den.