Slaviska streck och skåror

En enda mening, och vad den inte säger

Allt börjar med en enda rad, nedtecknad omkring 890–900 av den bulgariske munken Tjernorizets Chrabr i en kort skrift betitlad O pismenah (Om bokstäverna). Han försvarade det nyskapade slaviska alfabetet mot grekiskt högmod, och i förbigående beskrev han vad som fanns dessförinnan: eftersom slaverna var hedningar hade de inga böcker, utan räknade och spådde med hjälp av cherty i rezy – streck och skåror.

Denna mening utgör hela det skriftliga källunderlaget för förkristen slavisk skriftkultur. Den har burit en enorm börda i över tusen år.

Läst som den står säger den ganska lite. Cherty är streck, linjer eller repor; rezy är snitt eller skåror. Båda orden hör hemma i ett ordförråd för ristning och fåror, inte för läsning eller tal – på samma sätt som finskans runo, tidigt inlånat från germanska språk, härstammar från ett ord för ett ristat märke. Och Chrabr berättar vad de användes till: att räkna och spå. Han säger inte att slaverna skrev med dem. Han säger raka motsatsen – att de inte hade några böcker.

Ett motargument framförs ofta, och det är rimligt: De tidiga slaverna levde i skogrika miljöer. Allt som ristades på trästavar, näver eller ben borde ha förmultnat, och tystnaden i det arkeologiska materialet är precis den tystnad man kan förvänta sig oavsett om en skrift existerade eller inte. Det stämmer, och det innebär att avsaknad av bevis är ett svagt bevis i detta fall.

Men resonemanget fungerar bara åt ett håll. Det ger oss rätt att säga vi kan inte utesluta det. Det ger oss inte rätt att konstruera en rad med tecken och påstå att den har återfunnits.

Hur räkne- och spådomsmärken faktiskt ser ut

Sedvänjan som Chrabr beskriver är varken exotisk eller bortglömd. System av precis detta slag finns dokumenterade över hela Eurasien: tamgor, stäppfolkens egendoms- och klanmärken; krukmakarmärken som identifierar en verkstad eller en ägare; karvstockar där skulder, dagar och mängder registrerades med skåror; samt spåstickor av trä märkta med symboler.

Alla dessa är äkta, användbara och ibland invecklade – men inget av dem är skrift. En karvstock kan inte återge en mening. Ett bomärke identifierar ett föremål utan att säga något om det. Det är detta språkforskare menar med protoskrift: symboler som bär betydelse utan att koda språkljud.

Arkeologin stämmer väl överens med detta. Keramik från 300-talets Tjernjachov-kultur – ett blandat område där slaviska, germanska och sarmatiska befolkningar möttes – och från den senare Prag-Kortjak-kulturen och besläktade grupper bär ristade märken gjorda före bränningen: kors, geometriska mönster och roterande figurer. Rimliga tolkningar är ägarmärken, verkstadsstämplar, innehållsangivelser eller skyddsmärken för det som förvarades i kärlet.

En varning bör utfärdas kring en symbol som ständigt återkommer. Roterande kors och hakkorsliknande motiv förekommer på tidig keramik över hela Eurasien, inklusive på slaviskt material. Namnet kolovrat och den politiska laddning symbolen numera bär inom panslavisk nationalism är moderna tillägg till ett mycket gammalt och vitt spritt dekorativt motiv. Formen är forntida; den moderna betydelsen lades till långt senare och kan inte projiceras bakåt.

Lerkärlet från Alekanovo

Hösten 1897 grävde den ryske arkeologen Vasilij Gorodtsov ut en slavisk grav vid Alekanovo i Rjazan oblast. I graven, som tillhörde en äldre kvinna och daterades till 900- eller 1000-talet, fann han ett litet grovt lerkärl med ett sammanhängande horisontellt band av fjorton tecken runt buken.

Gorodtsov funderade öppet på om de kunde vara inhemska runor. Jämförande analyser gav honom inget stöd: endast två av de fjorton tecknen liknade något i de germanska eller turkiska runrepertoarerna. Året därpå påträffades fler liknande tecken på keramikskärvor i samma by, vilket åtminstone visade att kärlet inte bara var en enskild persons klotter.

Efter mer än ett sekels uppmärksamhet förblir Alekanovo-inskriften helt odechiffrerad.

Det är värt att vara tydlig med varför, eftersom mysteriet ofta överdrivs. Fjorton tecken är helt enkelt för lite material för att någonsin kunna tyda någonting, oavsett skriftsystem. Dechiffrering kräver textvolym, upprepning och helst en tvåspråkig parallelltext. Även om detta vore ett fullt utvecklat fonetiskt alfabet skulle fjorton tecken på ett enda kärl förbli oläsliga. De förklaringar som stämmer med beläggen är en lokal uppsättning vjatitj-märken, en krukmakares teckenserie eller en protoskrift som aldrig hann spridas och standardiseras innan kyrilliska gjorde den överflödig.

Vad Alekanovo faktiskt visar är både reellt och anspråkslöst: tidiga slaver skapade strukturerade sekvenser av abstrakta tecken. Det är ett genuint fynd. Det är inte ett alfabet.

Benet från Lány

Den viktigaste upptäckten inom hela detta fält är av sent datum, och det var inte vad någon letade efter.

Vid utgrävningen av en bosättning från 500- till 600-talet i Břeclav-Lány i södra Mähren påträffade arkeologer ett fragment av ett revben från ett nötdjur i en avfallsgrop. Det låg tillsammans med handgjord keramik av Prag-typ – otvetydigt tidigslaviskt material. Under rengöringen i laboratoriet lade doktoranden Alena Slámová märke till medvetna ristningar på ytan. En forskargrupp ledd av Jiří Macháček vid Masaryk-universitetet publicerade analysen i Journal of Archaeological Science år 2021.

Undersökningen var grundlig. Svepelektronmikroskopi och spåranalys visade att märkena var ristade och varken orsakade av rotetsning eller gnagande djur. Kol-14-datering av kollagenet, tillsammans med forntida DNA som bekräftade djurarten, daterade benet till mellan 585 och 640 e.Kr.

Ristningarna är runor – och de tillhör den äldre futharken, den germanska runraden. Närmare bestämt rör det sig om sex av de åtta sista tecknen i den 24-runiga sekvensen, i rätt ordning. Eftersom det är ett abecedarium, en sekvens ur alfabetet snarare än ett ord eller ett namn, tolkade runologen Robert Nedoma det som ett övningsstycke. Ristaren var inte särskilt skicklig: två runor ur den sista gruppen saknas, proportionerna svajar och linjer har dragits om.

Någon i en slavisk by omkring år 600 övade på det germanska alfabetet på ett kasserat djurben, ungefär tre sekel innan det glagolitiska alfabetet skapades.

Tolkningarna är genuint öppna. Ristningen kan ha gjorts av en germansk person som bodde bland slaver – kanske från en grupp som stannat kvar i stället för att vandra vidare mot Italien. Det kan vara en slav som lärde sig grannarnas skrift. Det kan också vara någon som kopierade former som uppfattades som kraftfulla snarare än som bokstäver.

Vad fyndet däremot inte är, är ett bevis på en slavisk skrift. Det är ett bevis på kontakt, och möjligen på att slaver lärde sig skriva med någon annans system – vilket i sig är nog så intressant och kullkastar den äldre föreställningen om att dessa befolkningar levde i fullständig isolering och fientlighet. Den exakta tolkningen diskuteras fortfarande. Dateringen och ristningen gör det inte.

Skandinaviska runor längs slaviska floder

Tre sekel senare kom runorna åter till slaviska områden, i stor mängd och i person. Skandinaviska handelsmän och krigare – väringarna, ruser – trafikerade flodlederna längs Dnepr, Volga och Volchov mot Bysans, och satte djupa spår i Kievrikets politik.

De lämnade ytterst få runstenar efter sig, av två skäl som inte har något med slaverna att göra. Den skandinaviska seden krävde god tillgång på ytgranit, vilket Östeuropas skogar, stäpper och sankmarker inte erbjöd. Och den arabiske sändebudet Ibn Fadlan, som bevittnade en rusisk begravning vid Volga, berättar att minnesmärket ristades på en träpåle rest över graven – ett bruk som inte lämnar några spår i ett fuktigt klimat.

Det främsta bevarade fyndet är Berezanstenen, som upptäcktes 1905 av Ernst von Stern på ön Berezan där Dnepr mynnar i Svarta havet. En gotländsk köpman vid namn Grani ristade den över Karl, sin félagi – sin kompanjon. Inskriften är gjord med den yngre futharken, fullständigt autentisk och helt skandinavisk: ett baltiskt handelsbruk som förts nedför en flod, inte en lokal skrift.

När den väringiska eliten gifte in sig i och assimilerades med den slaviska majoriteten försvann deras runor, och det kyrilliska alfabetet tog över scenen fullständigt.

Två sekel av fabricerade bevis

En påtaglig lucka i kombination med nationella känslor är ett säkert recept för förfalskningar, och denna lucka gav upphov till en ansenlig mängd sådana.

År 1768 rapporterades ett fynd av bronsfigurer, plåtar och kultföremål nära Prillwitz i Mecklenburg. De lanserades av teologen Andreas Gottlieb Masch, som publicerade dem 1771, och senare av greve Jan Potocki. Föremålen påstods härstamma från Rethra, de polabiska slavernas stora förlorade tempel. Över etthundraåttio föremål, många med runinskrifter – till synes ett avgörande bevis på en skriftkunnig hednisk slavisk civilisation.

De är förfalskningar. Gjutningstekniken är från 1700-talet, och inskrifterna visar sig vara tecken hämtade från tryckta germanska runrader, ditplacerade utan tanke på språklig mening.

Polen fick sin egen motsvarighet i mitten av 1800-talet: Mikorzynstenarna, ristade med en häst, en människofigur och runtecken. De togs emot med entusiasm av framstående polska slavister som bevis på inhemsk skriftkunnighet, men avslöjades som patriotiska förfalskningar innan seklet var slut.

Mönstret är detsamma som går igen i varje fall på sidan om förfalskningar. Efterfrågan uppstår först. Föremålet dyker upp för att möta den, och det bär precis det budskap som publiken redan ville finna.

Varifrån de arton runorna egentligen kommer

Det 18 tecken långa ”slaviska runalfabet” som cirkulerar i dag har en spårbar historia, och den börjar inte i den slaviska forntiden.

Den börjar i Wien år 1902 hos den österrikiske ockultisten Guido von List. Efter att ha varit blind i elva månader till följd av en ögonoperation rapporterade von List en vision som avslöjade vad han ansåg vara de ursprungliga runorna för ett forntida ariskt prästerskap han kallade armanerna. Han utgick från den historiska 16-typiga yngre futharken, förändrade den och publicerade resultatet som den armanska futharken – arton tecken. Antalet är varken slumpmässigt eller historiskt germanskt: han valde arton för att matcha de arton trollsånger Oden räknar upp i Rúnatal-delen av Hávamál.

Von Lists arton runor kom att bli ryggraden i 1900-talets germanska ockultism, inklusive dess völkisch- och nazistanstrukna strömningar.

Efter 1991 skapade återupplivandet av slavisk naturtro – Rodnoveri – i Ryssland, Ukraina och Polen en efterfrågan på en helig inhemsk skrift med samma mystiska status som de germanska runorna. Ryska esoteriska författare, främst bland dem Anton Platov, tillhandahöll en sådan. De konstruerade en rad med arton tecken, kopplade slaviska gudar till dem – Perun, Veles, Dazjbog, Makosj – vävde in den folkloristiska kosmologin om Nav, Prav och Jav samt Alatyr-stenen, och presenterade resultatet som de återfunna cherty i rezy ur Chrabrs mening.

Lånet är tydligt i själva strukturen, vilket gör detta till mer än bara en anklagelse:

• Raden har arton tecken. Arton är antalet sånger i en fornnordisk dikt, valt av en österrikare 1902. Ingen slavisk källa anger arton av någonting.
• Mir ritas som den germanska Algiz-staven, och Tjernobog är samma form upp och ned. Detta motsatspar är exakt von Lists Man och Yr.
• Tecknen har getts ljudvärden som motsvarar kyrilliska bokstäver – ett alfabet skapat på 800-talet i samband med just den kristnande process som runraden påstås föregå.

Religionsvetare har en etablerad term för detta fenomen, och det kallas inte bara bluff: det är en uppfunnen tradition (invented tradition). Konstruktionen är sen och den påstådda härstamningen är falsk, men praktiken som byggts kring den är högst reell, utövas uppriktigt av många människor och fyller det syfte de söker.

De arton runorna, så som de faktiskt används

Denna tabell dokumenterar en levande modern praktik. Det är inte ett forntida alfabet, och ingenting i den kan spåras till en förkristen källa. Den som stöter på dessa symboler är bättre betjänt av att få hela listan med dess datering angiven än av att avfärdas.

Runa	Ljud	Förknippad med	Betydelse i praktiken
Mir	M	Belobog, Världsträdet	Ordning, beskydd, gemenskap, den inre gudomliga gnistan
Tjernobog	Tj	Tjernobog, kaos	Entropi, att bryta gamla band, nödvändig förstörelse
Alatyr	A	Världsstenen och berget	Mitten, altaret, början och slut
Raduga	R	Regnbågsbron	Stigen mellan världar, resor, gynnsamma utfall
Nuzjda	N	Veles som dödsrikets härskare	Oundvikligt öde, begränsning, motgång, förbud
Krada	G, K	Den rituella elden	Rening, att bränna bort det falska, uppenbarad avsikt
Treba	T	Andens krigare	Offer – av egot snarare än av materiella ting
Sila	S	Seger	Integritet, kroppens och sinnets förenade kraft, triumf
Veter	V	Veles som magins beskyddare	Inspiration, andedräkt, poesi, uppstigande
Bereginja	B	Makosj, Moder Jord	Fruktsamhet, beskydd, öde; både födelse och död
Ud	U	Jarovit, den skapande elden	Passion, ungdom, den befruktande kraften
Lelya	L	Lelya, det levande vattnet	Intuition, det undermedvetna, flöde, vår
Rok	—	Den icke-manifesterade anden	Öde bortom mänsklig kontroll; underkastelse inför världsordningen
Opora	O	Förfäderspelaren	Förankring, hemland, förfädernas stöd
Dazjbog	D	Dazjbog, givaren	Rikedom, skörd, ett outtömligt flöde av gåvor
Perun	P	Perun, åskan	Rättvisa, vrede, sanningens försvar, kraft mot det onda
Jest	E	Zjiva, livskraften	Liv, rörelse, förnyelse, optimism
Istok	I	Is	Stillhet, stagnation, lagrad potential, väntan

Den inre uppbyggnaden är genuint sammanhängande. Den är ordnad i motsatspar – Mir mot Tjernobog, Ud mot Bereginja, Kradas eld mot Lelyas vatten, Istoks kyla mot Jests livskraft – med Alatyr i centrum och Rok utanför hela systemet som det öde som binder även gudarna. Den som satte samman raden förstod vad han gjorde.

Sammanhang är dock inte detsamma som forntid. En välkonstruerad modern skapelse är fortfarande en modern skapelse.

Den politiska dimensionen

Detta material har en politisk dimension, och den sakliga hållningen är densamma som denna sektion tillämpar på de germanska runorna.

Rodnoveri är inte en enda enhetlig rörelse. En stor del består av rekonstruktionistisk naturreligion som utövas av människor helt utan politisk agenda, intresserade av årshögtider, folklore och en relation till naturen och förfäderna. Vissa strömningar är dock uttalat etnonationalistiska, och ett fåtal är öppet rasistiska. Det tydligaste exemplet är Ynglinga-rörelsen grundad av Aleksandr Chinevitj, som förespråkar en helt egen uppfunnen skrift vid sidan av de fabricerade ”Slavisk-ariska vedaböckerna”. I den pseudovetenskapliga änden har Valerij Tjudinov byggt upp en stor följarskara genom att hävda sig finna slaviska inskrifter i vad som vid närmare granskning visar sig vara stenstrukturer, fotografiskt brus och naturliga sprickor.

Kopplingen är relevant eftersom runradens faktiska ursprung går tillbaka till von List, vars armanska system matade direkt in i völkisch-rörelsen och senare den nazistiska ockultismen. Detta arv är ett historiskt faktum om symbolerna, inte om människorna som använder dem i dag.

Samma precisa och sanna konstaterande gäller alltså här som på andra ställen på denna webbplats: vissa former bär en offentlig innebörd som användaren inte själv råder över. De flesta som dras till dessa symboler har inga som helst politiska avsikter. Några av dem som publicerar böcker om dem har det. Båda påståendena är sanna samtidigt, och att förstå skillnaden är det praktiska värdet av att veta varifrån de arton runorna faktiskt kommer.

Varför det inte finns någon runrad på denna sida

Varje annan skrift i denna sektion har en teckenrad och, där tecknen är belagda, en egen sida för varje bokstav. Den här skriften får en essä, och skälet är själva forskningsläget.

Det finns ingen slavisk runrad att tillägna sidor åt. Inte en förlorad rad, inte en omstridd – ingen har någonsin belagts. Det som existerar är en mening om att räkna och spå, ett antal spridda märken på lerkärl, ett otytt band med fjorton tecken och, mest intressant av allt, ett germanskt alfabet som övades i en slavisk by omkring år 600 e.Kr.

Att bygga arton teckensidor här skulle placera ett system ihopsatt på 1990-talet i exakt samma struktur som den äldre futharken, som finns belagd på hundratals föremål över ett halvt årtusende. Webbplatsens struktur skulle i sig göra ett påstående, oavsett vilka reservationer som skrevs i brödtexten. Det enda denna sida inte får göra är att fabricera den skrift vars frånvaro den rapporterar om.

De arton listas därför en enda gång, ovan, i sin helhet, med sin upphovsman och sitt årtal – vilket är vad den som söker efter deras betydelser faktiskt behöver, och mer än vad de flesta källor berättar.