Ger

Till ädla och till behövande

Den fornengelska rundikten förutsätter i allmänhet ett strikt skiktat samhälle. Dess strofer vänder sig till tegnar, krigare, stormän och herrar; exemplen hämtas från hallar och gods; æþelingas (ädlingar) återkommer ständigt.

Två strofer bryter det mönstret, och detta är en av dem.

Beorhte bleda beornum ond ðearfum: strålande frukter till ädla och till de behövande. Jorden ger till båda, och dikten uttalar det uttryckligen i stället för att lämna det underförstått.

Dæg-strofen gör samma sak när den kallar dagen för en glädje och tröst eadgum and earmum, för såväl välbärgade som arma, till gagn för alla.

Två av tjugonio, och båda handlar om naturens kretslopp som ingen kan äga. En skörd och en soluppgång anländer på sina egna villkor och kan inte fördelas genom dekret. Skalden uppmärksammar detta, och själva iakttagelsen är hela poängen.

Runan som måste byggas om två gånger

Den äldre futharkens Jera bestod av två åtskilda vinkelhakar vända mot varandra, helt utan sammanhängande stav. Det är den grafiskt mest säregna runan i den ursprungliga raden, och båda efterföljande skriftsystemen övergav formen.

Orsaken var praktisk. Två fristående delar var svåra att rista jämnt och misstogs lätt för två separata märken eller skador i materialet. Alla andra runor har en ryggrad; denna saknade det.

England slöt den till en enda sammanhängande figur, ᛄ, och behöll ljudvärdet /j/. Skandinavien gick längre, eftersom fornnordiskan även förlorade det inledande j- i namnet, vilket gav ár. Där fick runan följa sitt namn, blev till a-runan och ritades om till ᛅ.

En bokstav, två problem och två olika lösningar: England korrigerade formen, medan Skandinavien både ändrade formen och bytte ut ljudet.

Vems skörd

Strofen tillskriver God, halig heofones cyning (Gud, himlens helige konung) äran för att jorden tillåts ge sin avkastning.

Detta är en uttryckligen kristen inramning, värd att notera eftersom dikten annars oftast balanserar i medveten tvetydighet. Feoh-strofens drihten fungerar både som en världslig herre och som Herren Gud; Os-strofen nyttjar stillsamt endast betydelsen mun av ett ord som också betecknar en asagud. Här finns ingen dubbelhet: himlens konung nämns vid namn.

Vad denna teologiska ram däremot inte förändrar är själva skeendet. Jorden ger; givandet följer årstiderna; ingen människa styr över tidpunkten. En kristen skald och en hednisk skulle beskriva exakt samma åker.

De jordbruksmässiga villkoren var desamma. Anglosaxiska krönikor vittnar om svåra nödår, och en utebliven skörd i en självhushållningsekonomi innebar inte bara ett magert år utan ren hungersnöd och död.

I tolkning

Ger står för avkastningen på redan utfört arbete.

I ett lägg markerar den att något som såtts tidigare nu mognar och bär frukt, och den hör till de mest odelat gynnsamma runorna i raden. Dess begränsning ligger i tidsaspekten: en skörd kan inte förhandlas fram eller påskyndas, eftersom allt som bonden rådde över avslutades för månader sedan och åkern själv bestämmer tidpunkten. Vid frågor om när svarar Ger med ett helt kretslopp, vilket oftast är längre än frågeställaren önskar.

Vad den fornengelska strofen tillför är opartiskhet. Jorden ger till ädla och behövande likaväl, så Ger skiljer inte på förtjänta och oförtjänta. Den skiljer på utfört arbete och försummat arbete. Vid läggningar där frågeställaren känner sig förfördelad eller kräver belöning är detta ofta den mer träffande och konstruktiva distinktionen.

Därtill infaller den mitt i den hårda ätten, direkt efter hagel, nöd och is. Vad Ger än betyder i övrigt visar den att den prövande perioden bär på sitt eget inbyggda slut.