Egyptiska dekaner
Dekanmedicin och magi
Under de första århundradena e.Kr. trodde många i Egypten och östra Medelhavet att var och en av de trettiosex dekanerna styrde en del av kroppen och kunde orsaka eller bota dess sjukdom. En hermetisk bok parade ihop varje dekan med en bild, en sten och en växt; graverade gemmer bar den lejonhövdade Chnoubis; och Salomos testamente gjorde dekanerna till demoner som var och en bekänner det namn som driver ut den.
- dekaner över kroppen
- 36
- bild, sten och växt
- 3
- första utgåvan av Hermes heliga bok
- 1908
Dekanmedicinen inifrån
Idéerna, texterna och föremålen genom vilka de trettiosex dekanerna knöts till människokroppen, från egyptiska gudar för kroppens delar till hermetiska amuletter, graverade gemmer och Salomos demonlista.
Melotesi
Föreställningen att delar av himlen styr delar av kroppen. Den zodiakala melotesin går från Väduren vid huvudet till Fiskarna vid fötterna; dekanmelotesin följer samma ordning men med trettiosex finare zoner i stället för tolv.
En gud för varje lem
Kapitel 42 i Dödsboken ställer varje del av kroppen, från håret till tårna, under en gud, och läkande besvärjelser gör detsamma för den sjuke. Dekanmedicinen tillämpade denna gamla egyptiska vana på de trettiosex stjärngudarna.
De som för med sig sjukdom
Den sena egyptiska teologin förband dekanerna med Sekhmets pestbärande utsända, som kunde sända eller hålla tillbaka sjukdom under sina tio dagar. En makt som kunde slå kroppen kunde också bes att skona den, och på den tanken vilar all senare dekanläkekonst.
Hermes heliga bok
En grekisk avhandling, riktad av Hermes till Asklepios, som ger varje dekan ett namn, en bild, en kroppsdel, en sten och en växt. Dateringen är omstridd; den gavs ut första gången av Charles-Émile Ruelle 1908.
Bild, sten och växt
Gravera dekanens bild i dess sten, lägg dess växt under, fatta in dem tillsammans och bär det hela. Så lyder Hermes heliga boks formel för att skydda det organ som dekanen styr. Det var den graverade bilden som band föremålet vid stjärnan.
Chnoubis
En lejonhövdad orm med strålkrona, den vanligaste dekanen på bevarade gemmer, oftast skuren i grön eller gul sten. Namnet brukar härledas från dekanen Kenmet, och gemmerna bars för magens skull.
Galenos gröna jaspis
Galenos återger ur Nechepsos bok receptet på en grön jaspis med en inristad strålande orm, buren mot magen. Han berättar att han själv prövade stenarna och fann dem användbara även utan bilden, en ovanlig kommentar ur egen erfarenhet.
Kroppens trettiosex demoner
Filosofen Kelsos, citerad av Origenes, återger den egyptiska tron att trettiosex demoner delar upp kroppen mellan sig och att man botar genom att nämna dem vid namn. Origenes anför det som bevis för att sådana makter var demoner och inte gudar.
Salomos testamente
Salomo, som har fått en ring av ärkeängeln Mikael, kallar fram trettiosex andar som kallar sig zodiakens dekaner. Var och en bekänner vilken sjukdom den orsakar, från huvudvärk och nedåt, och vilket änglanamn som får den att dra sig tillbaka.
Thessalos och växterna
Om växternas krafter berättar hur en läkare, vägledd av en präst i Thebe, såg Asklepios i en vision och lärde sig vilka växter som hör till de tolv tecknen och de sju planeterna. Det är astrologisk botanik utan dekaner, i samma egyptiska miljö.
Zodiakmannen vinner
Medeltidens läkare använde zodiakmannen med tolv tecken för att tidsbestämma åderlåtning och lämnade dekanernas rutnät bakom sig. Dekannamn levde kvar i kompilationer som den latinska Liber Hermetis, men inte längre som medicin i bruk.
Talismaner efter medicinen
Dekanbilderna levde vidare hos Abu Ma'shar, i Picatrix och hos Agrippa som talismangestalter för skydd och läkedom, men den exakta kartan över dekaner och organ bleknade bort. Den här delens kapitel om den arabiska förmedlingen och renässansen följer den vägen.
Vittnen och utgivare
De antika författare som skrev om eller diskuterade dekanernas läkekonst, och de moderna forskare som gav ut texterna och katalogiserade gemmerna.
Nechepso
Legendarisk farao i vars namn en grekisk astrologisk korpus cirkulerade; Galenos hänvisar till dess fjortonde bok för den gröna jaspisen med en inristad strålande orm, som bars för att skydda magen.
Galenos
Antikens mest inflytelserika läkare, vars verk om enkla läkemedel återger Nechepsos amulett och hans eget försök med grön jaspis, den utförligaste antika medicinska kommentaren till en dekansten.
Kelsos & Origenes
Den hedniske kristendomskritikern som beskrev kroppens trettiosex demoner, och den kristne teologen vars svar, Mot Kelsos, bevarade stycket samtidigt som det avvisade dess gudar.
Thessalos
Läkare som anges som författare till Om växternas krafter, vars inledande brev skildrar en vision av Asklepios i Thebe; han identifieras ofta med Thessalos från Tralles, men identifieringen är omdiskuterad.
Charles-Émile Ruelle
Fransk filolog och bibliotekarie som 1908 gav ut den grekiska texten till Hermes heliga bok till Asklepios, grunden för allt senare arbete om dekanmedicinen.
Frederick Conybeare
Orientalist som 1898 publicerade den första engelska översättningen av Salomos testamente och gjorde dess lista över trettiosex dekanandar tillgänglig för läsare utanför den grekiska filologin.
Chester McCown
Bibelforskare vars textkritiska utgåva av Salomos testamente från 1922 redde ut dess snåriga handskrifter och fortfarande är grunden för studiet av texten.
Wilhelm Gundel
Klassisk filolog som 1936 gav ut den latinska Liber Hermetis och samma år, i Dekane und Dekansternbilder, samlade de medicinska och magiska dekantexterna på fyra språk.
André-Jean Festugière
Dominikansk forskare vars La Révélation d'Hermès Trismégiste, som började utkomma 1944, placerade Hermes heliga bok och Thessalosbrevet i det romerska Egyptens hermetiska litteratur.
Campbell Bonner
Klassisk filolog vars Studies in Magical Amulets från 1950 katalogiserade Chnoubisgemmerna och andra läkande stenar och gav dekanamuletterna deras materiella sammanhang.
Medicin efter dekanerna
Dekanmedicinen är föreställningen, utbredd i det grekisk-romerska Egypten och östra Medelhavet under de första århundradena e.Kr., att var och en av de trettiosex dekanerna styrde en del av människokroppen och kunde orsaka eller bota dess sjukdomar. De som utövade den använde inte dekanerna främst för att förutsäga. De använde dem för att förklara varför ett visst organ blev sjukt och för att skydda det, genom att bära en graverad sten, lägga en växt vid den eller uttala namnet på den makt som kunde driva bort sjukdomen. Läran hör till religionens och medicinens historia, inte till medicinen så som den utövas i dag, och den här sidan beskriver den som historisk tro. Källorna är få och svåra: en grekisk avhandling som tillskrivs Hermes, en handfull anmärkningar av läkare och filosofer, en berömd demonologisk text och tusentals graverade gemmer vars syfte man måste sluta sig till utifrån deras bilder och inskrifter.
Himlen lagd över kroppen
Den allmänna idén att kroppens delar motsvarar himlens delar kallas melotesi. Dess mest kända form är zodiakal: Väduren styr huvudet, Oxen halsen och så vidare ner till Fiskarna vid fötterna. Dekanmelotesin använder samma logik uppifrån och ner men med ett finare rutnät. I stället för tolv zoner har den trettiosex, så att till exempel huvudet delas mellan flera dekaner, var och en ansvarig för ett mindre område eller ett visst slags åkomma. Den finare indelningen passade en medicin som ville kunna säga exakt vilken makt som verkade i en viss sjukdom. Båda systemen vilar på antagandet, gemensamt för det mesta av antikens medicin och filosofi, att människan är ett litet kosmos vars delar är bundna till den stora genom sympati. I dekanmedicinen ordnades denna sympati genom den äldsta och talrikaste grupp stjärngudar som den egyptiska traditionen ägde.
Egyptiska rötter
Två egyptiska idéer beredde marken. Den första är gudomliggörandet av kroppens delar. Kapitel 42 i Dödsboken likställer varje del av den dödes kropp med en gud, från håret till tårna, så att hela människan skyddas genom att vara gudomlig lem för lem. Liknande listor förekommer i läkande besvärjelser, där den lidandes lemmar en efter en ställs under gudomligt skydd. Den andra idén är faran hos dekanerna själva. Under första årtusendet f.Kr. förknippades dekanerna med de utsända i tjänst hos Sekhmet, pestens lejongudinna, och ansågs kunna sända sjukdom under de tio dagar som var och en styrde. En makt som kunde sända sjukdom till kroppen kunde också övertalas att hålla den tillbaka, och en som styrde en del av året kunde bes att styra en del av kroppen. Dekanmedicinen förenade dessa två tankevanor med den grekiska zodiaken och den grekiska medicinska teorins språk.
Hermes heliga bok till Asklepios
Huvudtexten är en kort grekisk avhandling som kallas Hermes heliga bok till Asklepios. Den finns bevarad i sena handskrifter och dess datering är osäker, även om den vanligen förläggs till de första århundradena e.Kr. Den franske forskaren Charles-Émile Ruelle gav ut den 1908. Avhandlingen går igenom zodiaken tecken för tecken och ger var och en av dess tre dekaner ett namn, en beskrivning av dekanens bild, den kroppsdel eller det slags sjukdom den styr, en sten och en växt. Dekanerna följer kroppen nedåt i zodiakens ordning, så Vädurens första dekaner rör huvudet och Fiskarnas sista dekaner fötterna. Boken framställer sig som uppenbarad kunskap som förts vidare från Hermes, grekernas namn på den egyptiske Thoth, till hans lärjunge Asklepios, läkekonstens gud. Den inramningen placerar den bland de hermetiska skrifterna, en stor och brokig litteratur som sträcker sig från filosofiska dialoger till praktisk astrologi och magi.
Hur en dekanamulett gjordes
Hermes heliga boks anvisningar följer ett genomgående mönster. För varje dekan uppmanas läsaren att gravera dekanens bild i dess sten, att lägga dekanens växt under stenen och att fatta in de två tillsammans i en infattning som bäraren har på kroppen. Amuletten skyddar sedan den kroppsdel som dekanen styr. Det som fick detta att fungera var, enligt textens logik, en kedja av korrespondenser: dekanen på himlen, dess avbild på stenen, stenen och växten som delade dess natur, och organet under dess välde. Bilden betydde mest. En korrekt graverad gestalt ansågs dra dekanens inflytande in i föremålet, och det är därför traditionen bevarade så noggranna beskrivningar av hur varje dekan såg ut. Samma logik, med bild, material och himmelsk härskare, ordnade senare talismanrecepten i den arabiska Picatrix och hos renässansens magiker.
Chnoubis och den gröna stenen
Den bäst dokumenterade dekanamuletten är Chnoubisgemmen. Bilden är en hoprullad orm med lejonhuvud, ofta krönt med strålar, och namnet, som också skrivs Chnoumis, är ett dekannamn som brukar härledas från den egyptiska dekanen Kenmet. Hundratals sådana gemmer finns bevarade från romersk tid, många skurna i gröna eller gulaktiga stenar, och de bär ofta namnet och ett tecken av tre S-former genomkorsade av ett streck. Deras vanliga syfte var, att döma av inskrifter och antika vittnesbörd, att skydda magen och matsmältningen. Läkaren Galenos, som skrev på 100-talet, berättar att en del människor värderade grön jaspis för magen och att det verk som cirkulerade under Nechepsos namn, i sin fjortonde bok, föreskrev att en strålande orm skulle graveras in i en sådan sten. Galenos säger att han prövade stenarna genom att hänga dem så att de rörde vid övre delen av magen och fann dem användbara även utan graveringen, en anmärkning som är ett sällsynt exempel på antik experimentell kommentar till ett magiskt bruk. Den amerikanske forskaren Campbell Bonner katalogiserade senare Chnoubisgemmerna i sin Studies in Magical Amulets från 1950.
Kelsos och de trettiosex demonerna
En utomstående på 100-talet beskrev läran rakt på sak. Kelsos, en platonsk filosof som skrev mot de kristna, säger att enligt egyptierna är människokroppen fördelad mellan trettiosex demoner eller luftens gudar, var och en med ansvar för en del, och att man botar delens sjukdom genom att åkalla dem vid namn. Han ger några av namnen i grekisk form. Kelsos bok är förlorad, men Origenes citerar stycket i åttonde boken av sitt svar, Mot Kelsos, skrivet på 200-talet. För Kelsos var poängen att till och med kroppen förvaltades av gudomliga makter som förtjänade respekt; för Origenes var det ett bevis på att sådana makter var demoner som de kristna inte behövde ära. Ordväxlingen visar att dekanmedicinen i slutet av 100-talet var så pass känd att den kunde användas som exempel i en filosofisk diskussion om religion.
Salomos testamente
Dekanernas mest målande framträdande som sjukdomsbringare finns i Salomos testamente, en grekisk text med osäker datering vars bevarade form är kristen; forskarna förlägger dess tillkomst någonstans mellan 1:a och 5:e århundradet e.Kr. Den berättar hur kung Salomo fick en ring av ärkeängeln Mikael som gav honom makt att befalla demoner, och hur han lät dem bygga templet. I ett långt avsnitt träder trettiosex andar fram inför honom tillsammans. De kallar sig de trettiosex elementen, världshärskarna över denna tidsålders mörker, och var och en identifierar sig med en av zodiakens dekaner, med början i Vädurens första dekan. Varje ande nämner den sjukdom den orsakar, huvudvärk, ögonsjukdomar, halsont, smärtor i bestämda organ, och därefter det ord som besegrar den, oftast namnet på en ängel och ibland en skriven formel som ska bäras eller fästas i huset. Den första säger till exempel att den orsakar huvudvärk och drar sig tillbaka så snart den hör en befallning riktad till ärkeängeln Mikael. Listan följer i stort sett kroppen nedåt, så som den hermetiska boken gör.
Thessalos och tecknens växter
Vid sidan av dekantexterna står en besläktad tradition av astrologisk botanik. Ett verk på grekiska med titeln Om växternas krafter, som tillskrivs en läkare vid namn Thessalos och troligen skrevs på 1:a århundradet e.Kr., inleds med ett brev där författaren berättar hur han studerade medicin i Alexandria, reste till Thebe i Övre Egypten och övertalade en präst att ordna en vision av Asklepios. Guden uppenbarade sedan vilka växter som hör till var och en av de tolv tecknen och de sju planeterna, och vilka botemedel som kunde beredas av dem när de plockades vid rätt tidpunkt. Thessalos arbetar med tecken och planeter, inte dekaner, men miljön är densamma: Egypten som den dolda kunskapens hem, en uppenbarelse från en läkande gud och växter vars kraft beror på stjärnorna. Hermes heliga bok är dekanversionen av samma idé, med trettiosex växter i stället för tolv.
Medeltiden och senare
Dekanmedicinen gick aldrig in i den medeltida medicinens huvudfåra. Det latinska Europa höll i stället fast vid den zodiakala melotesin, mest känd från zodiakmannen i almanackor och tideböcker, en gestalt med de tolv tecknen placerade på kroppen som läkare rådfrågade före åderlåtning. En latinsk kompilation som kallas Liber Hermetis, som Wilhelm Gundel gav ut 1936, bevarar dekannamn och listor bland mycket annat hellenistiskt material, men den fick litet praktiskt inflytande. Dekanbilderna överlevde främst i magin. Abu Ma'shars bildlistor och talismanrecepten i Picatrix, översatt till latin på 1200-talet, förde vidare tanken att en bild graverad i rätt himmelskt ögonblick kunde läka eller skydda, och renässansförfattare som Agrippa upprepade den. Vid det laget hade kopplingen till bestämda kroppsdelar för det mesta bleknat, och dekanerna tjänade som allmänna makter för talismaner snarare än som ett system för diagnos.
Hur texterna återfanns
Det mesta av detta material kom åter i dagen mellan 1890-talet och 1950-talet. Frederick Conybeare publicerade en engelsk översättning av Salomos testamente 1898, och Chester McCowns textkritiska utgåva från 1922 redde ut dess handskrifter. Ruelles utgåva av Hermes heliga bok kom 1908. Wilhelm Gundels Dekane und Dekansternbilder från 1936 förde samman det egyptiska, grekiska, latinska och arabiska dekanmaterialet. Den dominikanske forskaren André-Jean Festugière behandlade Hermes heliga bok och Thessalosbrevet i första bandet av La Révélation d'Hermès Trismégiste 1944 och placerade dem i det romerska Egyptens bredare hermetiska litteratur. Bonners arbete om gemmerna 1950 tillförde de materiella vittnesbörden. Senare historiker, som Garth Fowden i The Egyptian Hermes från 1986, har läst dessa källor som alster av en tvåspråkig egyptisk prästkultur som anpassade sina gamla gudar till grekisk lärdom.
Att läsa källorna i dag
De bevarade texterna väcker problem som man bör ha i minnet. Ingen av dem kan dateras säkert, de hermetiska och salomoniska texterna kopierades och ändrades i århundraden före sina äldsta bevarade handskrifter, och dekannamnen i dem varierar så mycket att de inte kan ställas upp prydligt mot de egyptiska listorna. Gemmerna är lättare att datera efter stil, men hur de exakt användes rekonstrueras ur korta inskrifter och några få litterära anmärkningar. Vad som kan sägas med säkerhet är att det under de första århundradena e.Kr. fanns en betydande föreställningsvärld enligt vilken de trettiosex dekanerna styrde kroppens delar, att bilder, stenar, växter och namn kunde binda deras inflytande, och att denna tro vilade lika mycket på egyptisk teologi som på grekisk astrologi. Den är ett kapitel i historien om hur människor förstod sjukdom, och inget i den ska uppfattas som vägledning för att behandla en sådan.
Vanliga frågor
Vad är dekanmedicin?
Ett trossystem från den grekisk-romerska tiden, med Egypten som centrum, som knöt var och en av de trettiosex dekanerna till en del av människokroppen. Varje dekan ansågs kunna orsaka eller bota sjukdom i sin del, och människor sökte skydd genom graverade stenar, växter och namnen på de makter det gällde. Det är ett ämne för historisk forskning, inte en form av behandling.
Vad är Hermes heliga bok till Asklepios?
En kort grekisk hermetisk avhandling som räknar upp de trettiosex dekanerna med deras namn, bilder och de kroppsdelar de styr samt en sten och en växt för var och en, tillsammans med anvisningar för att göra en skyddande amulett. Dateringen är osäker och förläggs vanligen till de första århundradena e.Kr., och den gavs ut första gången av Charles-Émile Ruelle 1908.
Vad är melotesi?
Den antika läran att kroppens delar motsvarar himlens delar. I den zodiakala versionen styr Väduren huvudet och Fiskarna fötterna; i dekanversionen delas samma ordning uppifrån och ner i trettiosex zoner. Den vilar på idén att människan är ett litet kosmos som genom sympati är förbunden med den större.
Vad är en Chnoubisgemm?
En graverad sten från romersk tid som visar en hoprullad orm med lejonhuvud, ofta krönt med strålar och försedd med namnet Chnoubis eller Chnoumis. Namnet tillhör en dekan och brukar härledas från den egyptiska dekanen Kenmet. Antika vittnesbörd och inskrifter förbinder gemmerna med skydd för magen.
Vad sa Galenos om dekanamuletter?
I sitt verk om enkla läkemedel noterar Galenos att en bok som tillskrevs Nechepso rekommenderade en grön jaspis med en inristad strålande orm, buren mot magen. Han säger att han själv prövade sådana stenar och fann dem till hjälp även utan graveringen. Det är ett sällsynt fall där en antik läkare kommenterar ett magiskt botemedel utifrån egen erfarenhet, och det speglar hans tids förståelse, inte modern evidens.
Hur framträder dekanerna i Salomos testamente?
Som trettiosex andar som förs fram inför kung Salomo, som behärskar dem med en ring han fått av ärkeängeln Mikael. De kallar sig zodiakens dekaner och mörkrets världshärskare. Var och en nämner den sjukdom den orsakar, med början i huvudvärk och vidare nedåt genom kroppen, och det änglanamn eller den skrivna formel som driver bort den.
När skrevs Salomos testamente?
Ingen vet exakt. Forskarna förlägger dess tillkomst någonstans mellan 1:a och 5:e århundradet e.Kr., och de bevarade grekiska handskrifterna är mycket senare och skiljer sig från varandra. Dess nuvarande form är kristen, även om den bygger på judiska legender om Salomos makt över demoner och på egyptiska och grekiska föreställningar om dekanerna.
Vad berättade Kelsos om dekanerna?
Kelsos, en filosof på 100-talet, skrev att egyptierna fördelade människokroppen mellan trettiosex demoner eller luftens gudar, var och en med ansvar för en del, och att man botade delens sjukdom genom att åkalla deras namn. Hans bok är förlorad, men Origenes citerade stycket i Mot Kelsos för att hävda att sådana makter var demoner.
Använde medeltidens läkare dekanerna?
Mycket lite. Den medeltida latinska medicinen höll fast vid den zodiakala melotesin, som syns i den välkända zodiakmannen som användes för att tidsbestämma åderlåtning, snarare än vid dekanernas schema i trettiosex delar. Dekanbilderna överlevde främst i astrologisk magi, genom Abu Ma'shar, Picatrix och senare renässansförfattare, där de tjänade som talismaner utan någon exakt karta över organen.
Är dekanmedicin en giltig behandling?
Nej. Det är ett historiskt trossystem som studeras för vad det visar om antik religion, astrologi och medicin. Inget i dessa källor ska användas för att ställa diagnos på eller behandla sjukdom, och den som har besvär med hälsan bör vända sig till kvalificerad vårdpersonal.
Senaste Inlägg
Upptäck den uråldriga visdomen hos tarotkort och lås upp mysterierna i din andliga resa. Vår blogg är din portal till att förstå den rika symboliken, betydelserna och praktiska tillämpningarna av tarotläsning.